Ni som följer mig på sociala media har sett att jag fick en tung start på året med sorg inom familjen. Det känns som jag även bearbetat annan sorg när jag gråtit. Sorg över begränsningen som är i denna tiden att inte få träffas och röra vid varandra. Samhällets hela sorg. Avståndet. Saker som ställs in. Sorg att inte komma igång med mina kurser som jag brukar. Sorg och rädsla för hur det blir med intäkter och kunder.
Det är intressant är för jag vaknar nu nästan som pånyttfödd. Jag har tillåtit mig känna, på riktigt. Det var tungt. Att gråta så intensivt. Det kändes ett tag som gropen bara blev djupare och djupare. Och när jag nådde vad förmodligen var botten kändes det hopplöst ett tag. Det intressanta var att jag tillät mig vara kvar. Kanske livet ändå lärt mig något. Jag bad att få hjälp från mina guider. Inget hände. Fortsatte känna. Men det vände ganska fort sedan faktiskt. Jag vet i praktiken att det är så, men när det verkligen upplevs så är det vackert. Det är intressant så helande det är att våga känna det som är.
Ny energi har nu kommit in. Det är som om tårarna rensat mig och jag ser livet med nya ögon. Mer ödmjukhet och tacksamhet. Och nu längtar jag efter er! Tack för er jag coachat privata sessioner under denna tid. Det har varit skönt att lägga fokus på något helt annat, på dig, dessa stunder. Ni ska veta att oavsett hur vi möts du och jag, så betyder du oerhört mycket för mig. Energimässigt möts i dessa rader även om vi kanske aldrig mötts. Jag är så tacksam för du tar del.
Mitt sorgrecept utifrån vad jag precis gått igenom:
– Tillåtit mig känna på djupet under min läkning.
– Gråtit tills det fysiskt inte gått mer, känslan övergått till något annat, litet skifte, mellanrum.
– Släppt görande o prestation. (Så svårt för mig)
– Fortsatt med min egenpraktik i yoga o meditation, dock kortat ner o tillåtit mig frångå rutiner.
– Pratat med kloka vänner som lyssnat och hållt space
– Min egna coach som gett mig nya perspektiv.
– Bett om hjälp till universum o mina guider (även om svårt med kontakt)
– Varit öppen som skapar en förstående familj och förutsättningar.
– Ätit näringsrikt mat varvat med att jag unnat mig godsaker.
– Skrivit av mig, utan mening eller mål. Orden runnit av mig och med den sorgen.
– Promenerat i naturen.
– Sovit mycket
– Vågat visa mig sårbar, överlämnat mig.
– Tror inte på allt jag tänker, även när det känns omöjligt.
Hoppas med dessa rader inspirera dig att hålla fast vid något du mår bra av när livets mörker slår till.
Tänk inte att det gäller inte mig just nu, jag mår bra. För att leda sig själv på bästa sätt har alla nytta av självledarskap, hela livet. Livet slår till för oss alla, tyvärr. Vad är det som får dig att må bra? Jag har dessutom stor erfarenhet av en sorgbearbetning som process där jag följer en given metod. Kan vara bra att känna till. Men livserfarenhet är kompetens i sig, ju mer jag upplever livets alla sidor själv. Ju mer genuint stöd blir jag för andra.
Jag finns här för dig.
Med värme och kärlek,
Jenny
Att leva som sig själv som livscoach är att leda sig själv. Ibland behöver vi någon som vägleder oss tillbaka in i vår kraft igen. Det är vackert att våga be om hjälp när vi inte har kraften själva. Vet att jag finns här för dig. Jag har coachat hundratals personer så jag har gedigen erfarenhet.
Karin Boyes ord är så tröstande, eller hur?
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Pingback: Att känna sorg – Jenny Åsenlund Professionell coach