Jag gråter när jag skriver dessa rader. Jag släpper fram sorgen i mig. Jag fulgråter. Tillåter den undertryckta känslan komma fram. Den läker mig. Men jag är så stark att det är svårt att släppa. Men jag vet att möta det äkta i nuet där närmar jag mig samtidigt den innerliga glädjen. En sida av mig säger strunta i glädjekalendern nu. Din värdering är att vara autentisk. Just nu är du inte alls glad. Kan kalendern ändå fortsätta? När allt sjunkit in, därav detta äkta inlägg. För jag vill dela att vara människa. Ingen klämkäk, hej och hå ”Här är vi glada-alltid-attityd”. Ingen kan vara glad jämt eller ha hög energi. Och vi hamnar alla i utmaningar i livet, men vad gör vi av situationen?
Vi kan oavsett var vi är i livet i nuet skapa bästa förutsättningar för glädje.
Jag coachar även i sorgbearbetning. Sorg är så mycket mer än att förlora en vän, det kan vara sorgen efter en skilsmässa, lämna en arbetsplats, barn som flyttar, sjukdom, att bli äldre. etc. Att vara med sin sorg öppnar upp för glädje. Att vara i alla känslor.
Jag gråter för att jag inser att mitt fall i i skidbacken i Italien förra veckan får konsekvenser en tid framöver. Mitt knä är inte bra och jag behöver ställa mig in på rehab som tar tid. Jag gråter för det känns som jag tagit min kropp för given. Jag tycker jag över tacksamhet men jag känner mig nu samtidigt så tacksam över hur väl min kropp fungerat så väl så länge. Den ger mig så mycket njutning.
Och hur blir det med att leda yogan framledes? Så många positioner jag inte kan visa eller utföra. Det gör ont bara att ta mig ner på golvet. Kommer kunderna ändå bli nöjda? Orkar jag? Så många tankar som poppar upp. Mycket kan jag leda med min röst så jag vet att det till viss del kan fungera ändå. Men det är en sååå stor sorg att knäet är trasigt att inte kunna sitta på golvet eller ens ta en promenad. Jag gråter för att jag tillåter mig faktiskt förstå att så här är det nu. Det var en vecka sedan jag trillade och idag fattar jag. Tror jag levt på alpenergin. Jag är så positivt lagd vilket är gott för det mesta. Men nu, nu landar det att hur positiv jag än är så är mitt knä tillfälligt trasigt och då kan jag inte göra allt jag brukar kunna göra. En så enkel sak som att gå, laga mat, göra en solhälsning, vila i barnet, hoppa, böja mig ner. Går inte just nu. Sorgen hjälper mig in i acceptansen, som också är en kategori inom mindfulness. Att acceptera att jag faktiskt är skadad. Jag börjar acceptera men är inte där än först ska jag tillåta mig vara ledsen. Och för det betyder det inte att jag däremellan kan vara glad. Jag kommer skratta mellan gråten, kanske även med gråten. Det är inte konstant sorg. Men utan sorgen skulle känslan av glädje bli mer dimmig mer utanpå hjärtat än inuti.
Snart träffar jag mina barn igen och då blir jag glad i själen. De är sannerligen en gåva och de bryr sig inte om att jag haltar eller kan yoga, räcker med min närvaro.
Sen är jag så tacksam för att min fantastiska kropp vill mig väl och kommer göra allt för att läka snabbt. Allt för mitt och allas högsta bästa, tack.
En liten röst viskar. Du är så mycket mer än din kropp. Du lär dig mycket av detta. Och alla var nöjda med yogaretreaten jag ledde i söndags från en stol. En upplevde guidningen än bättre när jag visade på någon annan än mig själv. Helt magiskt till och med, det behöver bara sjunka in i mig.
Min personliga reflektion jag hoppas ska hjälpa dig att våga vara i känslan som är obehaglig. För då kan vi även vara i känslan som för mig är helt maxad och det är glädje. Annars blir livet som en konstant dimma. Hellre gråta högt för att sen skratta högt, än hård i rustning.
Med värme, Jenny
